Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.
Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.
Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.
Först var jag riktigt besviken på herr Backman. Jag läste och läste och läste - och kom ingenstans. Det tog mig tusen sagors evighet att ta mig igenom de första 109 sidorna. Språket är jobbigt och det händer liksom inget som för boken framåt. Men sen... Poff sa det! Efter sidan 109 vara flöt boken på och blev sådär bra som Ove. Och än en gång skrattar jag högt och gråter lite här och var. Denna gången blev det på jobb.
Det finns en del sagopartier i boken som man kan vara frestad att hoppa över - då man inte riktigt förstår varför de är där. Men läs dom. Ni förstår sen! Så med facit i hand - LÄS DEN!
Jag vill ha en egen wors!
1 kommentar:
Jag blev också lite extra kär i worsen :)
Skicka en kommentar