Mina föräldrar är fortfarande gifta. Något som inte var helt vanligt när jag gick i skolan. I alla fall så består mina föräldrar av mamma Anki och pappa Åke.
Mamma. Världens bästa mamma som ställer upp i vått och torrt. Vi har aldrig varit stora ovänner, utan alltid hållt ihop. Mamma har utsatt mig för massa tråkigheter dock. När jag var 7 år gammal fick hon epilepsi. Första anfallet kom när vi var själv hemma. Jag kommer fortfarande ihåg klockrent hur allt gick till från första sekunden tills ambulansen körde iväg med henne. Jag ringde själv 90 000. I flera år blev det sedan anfall i tid och otid och massa besök på sjukhus innan man hade rätt medicinering. Nu verkar hon vara anfallsfri - i alla fall säger hon inget till mig. Sedan fick mamma cancer hösten 2009. Fy fan säger jag bara. Det var jobbigt.
Men nu är hon pigg och alert igen och drar iväg mig på äventyr - på lördag ska vi på julkonsert i Malmö. Det är vår tradition.
Pappa. Har jag ett speciellt förhållande till. Pappa har problem med spriten. Och han har samma häftiga humör som jag. Och han är den enda som kan få igång mitt humör. Jag tror mamma var rätt glad när jag flyttade hemifrån (men det skulle hon aldrig erkänna). Men pappa har alltid också funnits där om jag har behövt. På det stora hela har jag haft en lycklig barndom och jag ångrar inget. Nu är pappa gammal, snart 70. Och väldigt dålig. Åldern och spriten har tagit ut sin rätt. Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar